Copyright & originalfotografi: Sören Colbing
Vitaminbrist sägs vara den huvudsakliga anledningen till ejderns problem. En drastisk minskning av ejderbeståndet har skett under ett antal år. Vitaminbristen gör att ungarna inte uppför sig som de ska. (Anm.: Vilka ungar gör det förresten?! Alltså uppför sig som de ska, med eller utan vitaminbrist.) Havstrutar och gråtrutar har det lättare än vanligt när det gäller att fånga och sluka de små ejderungarna. Inte bra alls. Lägg till glupska minkar, fortkörare med "IQ fiskmås" som plöjer in i ejderkullar, havsörnar som också gärna tar sig en och annan ejder - summasumarum har ejdrarna det tufft nu för tiden. Bilden är från storhetstiden på 1980-talet.
Copyright & originalfotografi: Sören Colbing
0 Comments
Okej, då kör jag igång igen med min SKÄRGÅRDSBLOGG. I fredags var det trettio år sedan jag började mitt värv som skärgårdsskildrare - fotograf och författare - på heltid. Första dagen på "skärgårdsfriluftskontoret" åkte jag på långfärdsskridskor från Ringvägen i Nynäshamn till sydostsidan av Öja/Landsort. Södra delen av ön var inte skridskoåkningsbar på grund(!) av isvallar. Knallade till den lilla handelsboden Öjaboden och köpte en chokladkaka och något mer. Jag fotograferade och njöt av det härliga vårvinterlandskapet. Tillbakaåkning sent på eftermiddagen till Ringvägen i Nynäs. Det har hänt mycket under de här trettio åren. Det är nu en ny tid på många plan och sätt - på både gott & ont. Min bild på stenen, som jag har valt att kalla SKRIET FRÅN SKÄRGÅRDEN, får symbolisera detta. Alltså både gott & ont. Mer om respektive kommer framöver i bloggen. Stenen SKRIET FRÅN SKÄRGÅRDEN fick jag vänligen låna. Den lär ha hittats på några meters djup utanför ön YTTRE GÅRDEN i Nynäshamns skärgård. Med "ett ruggigt häpet uttryck i sitt stenansikte" tycker jag att det passar bra när man - jag - ska beskriva PÅ BÅDE GOTT & ONT. Med båt- & skärgårdshälsning Sören Colbing Skärgård i all ära och till skärgårdsupplevelser räknar jag in att vistas på öar med växtlighet. Det kan vara skär med sparsam flora till öar - små såväl som stora - med träd och buskar ibland så pass rikligt med dessa att det kan sägas vara skogar. Martallar som växer på de mest fantastiska platser, täta granskogar, alar i strandnära regioner, och fler och mer variationer. Att vandra i en skärgårdsskog på hösten är ofta en mycket speciell upplevelse för flera sinnen. Det doftar på ett speciellt sätt av fukt, mossor, svampar och mycket mer. Rör man sig under tystnad får man allt som oftast se däggdjur som rådjur, harar, rävar och älgar. En spännande ljudkuliss är när det är lugnt väder och man befinner sig på en ö i ytterskärgården. I den annars tysta skogen hör man ofta gammal sjö som möter klippor och stränder. Ofta har det blåst ordentligt någon eller ett par dagar innan lugnet råder men havet tar tid på sig att ligga stilla. Har det blåst pålandsvind kan det ta dagar innan det blir helt tyst. Klara kalla dagar biter det lite extra i kinderna, speciellt om det blåser mycket. Även vid dessa tillfällen är en promenad i skärgårdsskogen en lisa för själen. Trädtopparna slås samman av vinden, det dånar och brakar och man känner av naturens storhet på ett starkt och påtagligt sätt. En älgko med sina två kalvar i skärgårdsskog.
Foto & Copyright: Sören Colbing - Skärgårdsfotografen Vissa år stannar sommaren kvar lite längre. Denna september har varit ovanligt somrig, i alla fall hittills. Vattentemperaturen i ytterskärgården "dök" rätt snabbt i år. Några dagar med blåst och si vad det snabbt blev friska morgondopp. I helgen som var låg vattentemperaturen på omkring 12 grader i våra ytterfarvatten. Närapå oförklarligt klart vatten. Mycken småfisk och en hel del skrakfamiljer som prövade fiskelyckan. Gråsäl och minkungar syntes också till i ytterskärgården. Få båtar och lagom folktomt. Det känns som om natur och djurliv ännu en gång återerövrar skärgården. Ejdern är en bristfågel, tärnorna har flyttat för länge sedan, en hel del skarvar dröjer sig kvar, havsörnarna börjar synas till alltmer ju mer folktom skärgården blir. Det är en fin tid i skärgården. Oavsett väder är det en upplevelse att få vistas bland kobbar och skär. En och annan mäktig höstrytare är att vänta. Kommer det till och med att bli orkanvindar i höst? Ja kanske. Jag har fått det intrycket att chansen/risken för stormigt väder ökar efter en varm sommar med dito vattentemperaturer. Men för all del, jag kan ha fel. Övergången mellan sommar och höst är en speciell tid i skärgården. Här en bild från Ålandsskär och dess östra udde. (Ålandsskär i Huvudskärsarkipelagen.)
Copyright: Sören Colbing - Skärgårdsfotografen Den här bilden - som jag kallar EJDERLEK - är fotograferad i maj månad (inte i år). En åda är omgiven och uppvaktad av ett antal gudingar. Ådan försöker mest av allt värja sig från den intensiva uppvaktningen. Denna hona har redan en hane och han gör vad han kan för att hålla de övriga hanarna på avstånd. Ådan har en fantastiskt vacker och praktisk fjäderdräkt. Kamouflaget är effektivt mot de flesta av bakgrunder på skär och holmar när hon ligger och ruvar äggen i sitt rede. Tittar man tittar riktigt noga på en gudings fjäderdräkt upptäcker man att förutom de färger som dominerar, alltså svart och vitt, finns där även färgerna "pistagegrönt" och rosa - bländande vackert! Nu ligger gudingarna ute till havs i stora "grabbgäng". Ådorna får ta hand om ungarna själva och kämpa mot faror som till exempel trutar och minkar som har ejderungar högt upp på sin önskelista när det gäller föda. Visserligen är ungarna rätt så stora nu i slutet av juli och är inte längre ett lika lätt byte som de var när de var riktigt små. Små och få. För ejderungar är en allt mer sällsynt syn i skärgården. Tragiskt! Och den nu rikliga förekomsten av alger gör inte livet lättare för de ejderungar som trots allt finns här ute i skärgården. EJDERLEK
Foto och copyright: Sören Colbing - Skärgårdsfotografen I början av augusti var det dags att ta upp ålryssjan. Vattnet "blommade" och gjorde att ingen ål lät sig luras att leta sig in i fiskeredskapet. Lika bra att ta upp ålryssjan på land för rengöring. Själva blomningen brukade vara ganska oförarglig och var över efter ett par, tre veckor. Därefter väntade den tid på året som bjöd på det bästa ålfisket. Hyfsat varmt i vattnet och detta vatten var klart och fint. Detta hände sig i en tid för flera årtionden sedan. Nu i dessa tider är ål en sällsynthet, den så kallade blomningen har till viss del bytt namn och skepnad. En aggresiv företeelse, giftig och illaluktande - algblomningen - drabbar havsvatten och skärgårdarnas vatten allt tidigare. Det rör sig om flera veckor tidigare än till exempel på 1960-talet. Och när algerna får de rätta förhållandena för kraftig tillväxt drabbas våra vatten som till exempel sommaren 2005. Hur omfattningen och följderna blir i år återstår att se men fortsätter det varma vädret och till det svaga vindar så... Bad i havsbandet. Kan det bli bättre när vattnet är så där lagom svalkande, dessutom klart och fint, och tången i stränderna är frisk och livskraftig?
Copyright: Sören Colbing - Skärgårdsfotografen Okej, i dag ska det fotograferas på favoritklipporna. Ideala förhållanden råder, i alla fall om det ska uppnås med bilderna som de är tänkta att förmedla. Det har nyligen blåst hårt men nu är det helt vindstilla. Dimman ligger tjock och gör skäl för smeknamnet tjocka. Ut till ytterskärgård med ö-sida mot det öppna havet, och som sagt - de bästa av klippor. Fotomodell av det rätta virket och med härlig inställning medföljer. Egentligen vet hon inte vad det är som hon har gett sig in på men det kommer snart nog att visa sig. Modellen är på plats. Dyningarna rullar in mot klipporna. Mellanformatskamera på det tunga stativet. Exponeringstid 1 sekund. Det är kallt i vattnet men vad gör man inte för konsten?! Det är även riktigt ruggigt kallt i luften också. Denna dimma - brrrrrr. En ovanligt stor våg på ingång. "Håll i dig!" ropar jag och försöker överrösta dånet från vågor som möter berg. Exponerar...den här bilden känns rätt! Och även nästa, och kanske även nästa. Nej, inte den här. "En rulle till va?" tjoar jag. Min tåliga modell nickar. Är hon bra eller är hon mycket bra?!!! Där står jag bakom kameran iklädd mycket kläder, till exempel härlig ulltröja och stor, varm jacka. Nu börjar jag få dåligt samvete. "Snart blir det hett kaffe" ropar jag och hon bara ropar tiillbaka "Blir bilderna bra?" Härlig inställning som sagt! Blev de bra, bilderna? Här är ett exempel. Döm själv! Tack du tuffa modell! JUNGFRUKLIPPAN
Copyright: Sören Colbing Ja tärnorna fascinerar i alla fall mig. Och nu har de kommit fram, den långa flykten är avklarad för den här gången. Från Antarktis drivisbälten till Stockholms skärgård. Var de då tidigare än vanligt denna vår? Våren har ju bjudit på flera perioder med allt från milt väder till närapå sommartemperaturer. Jag upplever att svaret är att de höll sin numera vanliga tidplan rätt så punktligt. Som jag bloggat om tidigare är det numera stor skillnad om man jämför med hur det var för cirka 50 år sedan. Förändringen kan anges i veckor när det gäller tidigare ankomst. Orsak - det allt varmare klimatet. Hallå där alla som fortfarande är "klimatskeptiker"! Dags att inse att det är en realitet att medeltemperaturen är i stigande och vad det beror på. Nå, nu njuter vi av tärnornas graciösa flykt och somriga läten. De är här ännu en gång! Vi tar det som en självklarhet. Hur länge det är så vet ingen i dag. Det är bara att hoppas på det bästa, att det ska få vara så länge, länge. Om motivet "Bröllopsgåva". Hanen kommer med fisk till honan. Ska hon godkänna honom som blivande far till sina ungar gäller det för honom att leverera många fina fiskar till henne. Släktet säkras bäst på detta sätt när honan vet att hon skaffar sig en finfin matleverantör till de kommande ungarna. Fiffigt - eller hur?
Copyright: Sören Colbing - Skärgårdsfotografen Det snöar ymnigt. Sikten är dålig. Nej, inte bara dålig - den är obefintlig. Jag tittar ner mot mina kängor. Snötäcket är ganska tunt men fortsätter det att snöa så här blir det snart ändring på det. Vinden friskar i och snöflingorna svider i ansiktet. Här ute på isen finns det inget skydd mot vinden, ingen lä att få. Det är kallt - det är allt. Snöfallet avtar och det blir ljusare. Snöbyn drar ut från ytterskärgården, mot öppet hav. Ett gäng isjaktseglare kommer pilande över isvidderna. Solen bryter fram genom molnen och isjakterna seglar i en strimma av starkt ljus. Det varar någon minut. Solen går åter i moln och det intensiva ljuset är plötsligt historia. En ny snöby tar plats. Vinden ökar på nytt i styrka. Snön faller allt tätare. Jag stuvar ner kameran i ryggsäcken och fäller upp anorakens huva över min mössa och ser till att jag får likt en skyddande strut framför ansiktet. Där ute någonstans seglar isjaktgänget vidare. Jag går vidare med ispiken i höger hand. Testar isen då och då. Målet är någon ö där jag i lä kan äta mina smörgåsar och dricka mitt varma kaffe. Foto och copyright: Sören Colbing - Skärgårdsfotografen
I min programförklaring när det gäller denna min nystartade blogg - VARMA FISKAR OCH MOTHÅRSSTRYK - utlovade jag beskrivningar av mina möten av skilda slag - storartade likväl som bedrövliga. Okej, okej ni otåliga - här kommer det ord och inga visor direkt ur verkligheten! Som vit medelålders snäll man är jag så klart helt off!!! Men jag försöker ändå göra min stämma hörd. Mitt möte med Amelia Adamo var mycket speciellt. Det varade i cirka tjugo minuter och kan beskrivas som "återhållsamt och extremt ordkargt". Om Aftonbladet hade satt en rubrik angående detta möte så kanske de valt ordet "Rysstystnad". Denna kvinna vid namn Amelia Adamo valde nämligen att inte säga ett enda ord. Jag satt och väntade på att hon skulle bli klar med vad det nu var hon höll på med. Avstånd - ett skrivbords bredd. Största möjliga tystnad - shhhhhhhhhhhhhhhh. Här skulle det knäckas , ignoreras, tillintetgöras på kortast möjliga tid. Varför? Jag vet inte och det gick inte att fråga denna dam som tvärteg. Dock: Min teori är att jag var ett hot. För duktig och bra fotograf, och bra skribent dessutom - helt enkelt. Ett hot mot en av deras egna jeppar. Släpp inte en jävel över bron-konceptet är allenarådane. Vad jag kan konstatera är att denna leende kvinna inte är vad hon görs att vara. Oj vad överraskad jag blir på alla sätt och vis! (Observera: Ironi.) Jaha, det var ju bra att vi kan konstatera vad vi har Amelia Adamo på skalan. För att kompensera kvinna-förhållande-till-man debatten tar jag med ett avskräckande möte med en mansperson. Rättvist och fördelat på en och samma gång. Vem då då kan ju vilken feminist som helst undra?! Jo, den så kallade Robinson-Robban. Vilken juvel! Jag tänker inte gå in på XXXXXXXXX, inte heller på graden av dåligt XXXXXXXX. Nä, här lämpar sig nog så kallad rysstystnad bäst - trots allt. I vassen lurar alla typer av fiskar - fina fiskar såväl som fula fiskar.
Foto och copyright: Sören Colbing |
Fiskar varma & mothårsstrykEn skärgårdsblogg om allt mellan himmel och havsvatten. Arkiv
March 2016
Kategorier |