På 1990-talet beställde och köpte jag en jaktkanot av Lunds båtbyggeri i Ekenäs, som ligger ett par tre mil söder om Kalmar. "Skärgårdsgrå" var mitt färgval för denna lilla lätta jaktkanot. Byggd enligt WEST-metoden av träslaget gran vägde den bara cirka 70 kilo komplett segelfärdig med loggertrigg och ett par åror. Medar av ek för extra slittålighet mot stenar och berghällar och även för enkelt handhavande på is.
Den lilla farkosten visade sig vara en mycket bra roddbåt i kombination med speciella seglingsegenskaper. Lättdriven, kursstabil och med låg tyngdpunkt - finfint både när det gäller rodd och segling. Hyfsad att kryssa med i vindstyrkor upp till cirka 6 meter per sekund. Det mest speciella med seglingsegenskaperna visade sig när det blåste mer än 10 meter per sekund. Sittandes på durken med skotet i ena handen och styråran i den andra, odramatiskt och med bra kontroll, susade den lilla båten fram utan att kränga nämnvärt. Allt snabbare ju mer det blåste, och allt lägre i vind. Att kryssa någorlunda högt mot vinden var inte att tänka på. Fram och tillbaka på härliga halvvindsbogar var melodin. Skönt snabb segling men ville man mot vinden var det till att ro. Inget problem i sig - den lilla farkosten var ju en mycket bra roddbåt. Förklaringen till att båten inte krängde och den obefintliga kryssförmågan var att loggertriggen föll ut allt mer - framförallt i övre delen.
En kompis och jag gav oss ut på en foto- och skärgårdsexpedition i den skärgårdsgrå jaktkanoten. April månad. Tält och sovsäckar. Fotoutrustningen i vattentäta packsäckar. Första kvällen ökar vinden snabbt från ost. Det börjar även snöa. Orkanvindar kring midnatt. Vårt tunneltält står pall för ovädret och jaktkanoten ligger uppdragen långt från strandlinjen. En stor fördel med att båten är så lätt är att vi enkelt kan bära upp den långt upp på land. Sedan återstår att förankra den så att den inte blåser bort!
Morgonen därpå bjuds vi på solsken och vinden kommer nu från syd och den har avtagit till omkring 25 meter per sekund. Det är bara att gilla läget och stanna där vi är och vänta ut stormen.
Den lilla farkosten visade sig vara en mycket bra roddbåt i kombination med speciella seglingsegenskaper. Lättdriven, kursstabil och med låg tyngdpunkt - finfint både när det gäller rodd och segling. Hyfsad att kryssa med i vindstyrkor upp till cirka 6 meter per sekund. Det mest speciella med seglingsegenskaperna visade sig när det blåste mer än 10 meter per sekund. Sittandes på durken med skotet i ena handen och styråran i den andra, odramatiskt och med bra kontroll, susade den lilla båten fram utan att kränga nämnvärt. Allt snabbare ju mer det blåste, och allt lägre i vind. Att kryssa någorlunda högt mot vinden var inte att tänka på. Fram och tillbaka på härliga halvvindsbogar var melodin. Skönt snabb segling men ville man mot vinden var det till att ro. Inget problem i sig - den lilla farkosten var ju en mycket bra roddbåt. Förklaringen till att båten inte krängde och den obefintliga kryssförmågan var att loggertriggen föll ut allt mer - framförallt i övre delen.
En kompis och jag gav oss ut på en foto- och skärgårdsexpedition i den skärgårdsgrå jaktkanoten. April månad. Tält och sovsäckar. Fotoutrustningen i vattentäta packsäckar. Första kvällen ökar vinden snabbt från ost. Det börjar även snöa. Orkanvindar kring midnatt. Vårt tunneltält står pall för ovädret och jaktkanoten ligger uppdragen långt från strandlinjen. En stor fördel med att båten är så lätt är att vi enkelt kan bära upp den långt upp på land. Sedan återstår att förankra den så att den inte blåser bort!
Morgonen därpå bjuds vi på solsken och vinden kommer nu från syd och den har avtagit till omkring 25 meter per sekund. Det är bara att gilla läget och stanna där vi är och vänta ut stormen.
Stormen i april med brytande våg.
Foto och copyright: Sören Colbing
Foto och copyright: Sören Colbing
När stormen väl bedarrar något dygn därpå så ger vi oss iväg. Det börjar åter blåsa upp och dimma rullar in från havet. Krabb sjögång och den sista biten in bakom en skyddande udde är det rodd som gäller. Bara en av oss kan ro åt gången och det är trångt i sittbrunnen där vi samsas med utrustningen.
Väl framme drar vi åter upp jaktkanoten på land. På denna ö, i dimman, börjar jag skissa på en större jaktkanot. Erfarenheter vi nyligen skaffat oss gör att min idealjaktkanot ser ut enligt följande: Det ska vara en större jaktkanot, för bättre bärighet och plats för all utrustning som behövs för veckolånga turer, och så pass stor att två personer kan sitta och ro samtidigt. Riggen ska vara av en effektivare modell än loggertsegel. Storsegel med spri och fock, för ett lätthanterligt, flexibelt segelplan med låg tyngdpunkt. Alla delar, såsom mast och spri, samt de fyra årorna, ska gå att stuva ner under skarndäck. Sittbrunnen ska vara stor och ha en relativt hög sargkant. Tofterna ska vara lätt flytt- och löstagbara. Det ska finnas fotstöd för effektiv rodd. Jaktkanoten ska ha flera av varandra oberoende täta utrymmen för effektiv flytkraft om båten vattenfylls. Sittbrunnen ska ha en kombinerad sprayhood och heltäckande kapell med bågar. Två personer ska kunna övernatta på den plana durken. Rodret ska vara enkelt att ta bort respektive montera. Djupgåendet ska vara litet och båten ska vara så pass lätt att en person kan dra upp den på land eller en iskant. Ekmedarna ska vara rejäla och effektiva för kursstabilitet och enkel farbarhet på is - som en iseka. Förstaget ska vara enkelt att koppla bort, etc, o s v. Ursprunget till det som skulle bli den Colbingska jaktkanoten skapades där på stranden, på plats i verkligheten.
Jag kom fram till att längden på denna stora jaktkanot skulle vara 5,5 meter och att bredden skulle vara 1,5 meter. Totala segelytan cirka 10 kvadratmeter. Vikt komplett båt skulle helst inte överstiga 120 kg.
Väl hemma från vår skärgårdsexpedition kontakta jag far och son Lund på Lunds båtbyggeri. Spontant tyckte de att det var fråga om "världens största jaktkanot" och att de inte ville bygga en sådan båt. Efter någon vecka hörde de av sig på nytt och nu hade de tänt till på båtkonceptet! Skisser och "kravspecifikation" skickades till båtbyggeriet. Ett pris förhandlades fram för detta specialbygge och jag gjorde min beställning.
Världens största jaktkanot levererades till Nynäshamn och jaktkanotens namn var "Alingen". Mycket tack vare denna båt kunde jag och min äldsta son Tim genomföra våra vinterexpeditioner i skärgården som senare resulterade i böckerna ALINGENS TID och WINTERLIGHT.
Senare tog Lunds båtbyggeri fram en jaktkanot som fick namnet "Stora jaktkanoten". Denna båt är till största delen "inspirerad" av den Colbingska jaktkanoten. Främst skiljer de sig åt på följande punkter: Lunds seriebygge är av plast och den är mer djupgående samt är även barlastad. I allt väsentligt i övrigt - rigg, mått, sittbrunnens utformning, sprayhood och kapell, årtullarnas placering, etc. är det enligt den skiss som gjordes där ute i ytterskärgården en dimmig aprildag, med erfarenhet från verklighetens skärgård.
Väl framme drar vi åter upp jaktkanoten på land. På denna ö, i dimman, börjar jag skissa på en större jaktkanot. Erfarenheter vi nyligen skaffat oss gör att min idealjaktkanot ser ut enligt följande: Det ska vara en större jaktkanot, för bättre bärighet och plats för all utrustning som behövs för veckolånga turer, och så pass stor att två personer kan sitta och ro samtidigt. Riggen ska vara av en effektivare modell än loggertsegel. Storsegel med spri och fock, för ett lätthanterligt, flexibelt segelplan med låg tyngdpunkt. Alla delar, såsom mast och spri, samt de fyra årorna, ska gå att stuva ner under skarndäck. Sittbrunnen ska vara stor och ha en relativt hög sargkant. Tofterna ska vara lätt flytt- och löstagbara. Det ska finnas fotstöd för effektiv rodd. Jaktkanoten ska ha flera av varandra oberoende täta utrymmen för effektiv flytkraft om båten vattenfylls. Sittbrunnen ska ha en kombinerad sprayhood och heltäckande kapell med bågar. Två personer ska kunna övernatta på den plana durken. Rodret ska vara enkelt att ta bort respektive montera. Djupgåendet ska vara litet och båten ska vara så pass lätt att en person kan dra upp den på land eller en iskant. Ekmedarna ska vara rejäla och effektiva för kursstabilitet och enkel farbarhet på is - som en iseka. Förstaget ska vara enkelt att koppla bort, etc, o s v. Ursprunget till det som skulle bli den Colbingska jaktkanoten skapades där på stranden, på plats i verkligheten.
Jag kom fram till att längden på denna stora jaktkanot skulle vara 5,5 meter och att bredden skulle vara 1,5 meter. Totala segelytan cirka 10 kvadratmeter. Vikt komplett båt skulle helst inte överstiga 120 kg.
Väl hemma från vår skärgårdsexpedition kontakta jag far och son Lund på Lunds båtbyggeri. Spontant tyckte de att det var fråga om "världens största jaktkanot" och att de inte ville bygga en sådan båt. Efter någon vecka hörde de av sig på nytt och nu hade de tänt till på båtkonceptet! Skisser och "kravspecifikation" skickades till båtbyggeriet. Ett pris förhandlades fram för detta specialbygge och jag gjorde min beställning.
Världens största jaktkanot levererades till Nynäshamn och jaktkanotens namn var "Alingen". Mycket tack vare denna båt kunde jag och min äldsta son Tim genomföra våra vinterexpeditioner i skärgården som senare resulterade i böckerna ALINGENS TID och WINTERLIGHT.
Senare tog Lunds båtbyggeri fram en jaktkanot som fick namnet "Stora jaktkanoten". Denna båt är till största delen "inspirerad" av den Colbingska jaktkanoten. Främst skiljer de sig åt på följande punkter: Lunds seriebygge är av plast och den är mer djupgående samt är även barlastad. I allt väsentligt i övrigt - rigg, mått, sittbrunnens utformning, sprayhood och kapell, årtullarnas placering, etc. är det enligt den skiss som gjordes där ute i ytterskärgården en dimmig aprildag, med erfarenhet från verklighetens skärgård.
Den lilla skärgårdsgrå jaktkanoten med loggertrigg på samma strand där dess efterträdare fick sina önskvärda egenskaper och utseende nedtecknade och skissade. Som sagt samma strand men här på bilden är det helt andra förhållanden och årstid - bad i augusti. Ur boken ÅRSTIDERNAS SKÄRGÅRD.
Foto och copyright: Sören Colbing
Foto och copyright: Sören Colbing