Ibland är förvåningen stor. Senast nu i veckan när Paul Frigyes bok om Jan Guillou kom ut, eller skulle ha kommit ut. En viktig fråga i sammanhanget är varför denna bok skrevs? Om jag har uppfattat det hela rätt kan boken sägas vara ett sorts idolporträtt. Men va-va-va faaan! Det är väl det minsta som behövs. Den saken har herr Guillou byggt på i decennier. Ett mer imponerande imagebyggande är svårt att hitta.
Tydligen var det nu så att boken innehöll en del faktafel trots ett flitigt intervjuande av huvudpersonen och att ett antal källor hade kollats och blötts. Som författare och förläggare är jag inte bara oerhört förvånad utan även lite misstänksam i det här fallet. Visst kan det tyckas vara ett självmål, men osvuret är bäst.
Min erfarenhet av de personer som gillar att skapa sina egna historier om sig själva - en sorts självförhärligandets sköna konst - är att det ALLTID finns saker som inte stämmer. Saker och ting som är just förskönade eller som inte är med på plan längre. Bortsopade helt enkelt. Sällan avslöjas detta. I vems intresse skulle det avslöjas? Negativa konsekvenser uteblir. Business as usual.
Tydligen var det nu så att boken innehöll en del faktafel trots ett flitigt intervjuande av huvudpersonen och att ett antal källor hade kollats och blötts. Som författare och förläggare är jag inte bara oerhört förvånad utan även lite misstänksam i det här fallet. Visst kan det tyckas vara ett självmål, men osvuret är bäst.
Min erfarenhet av de personer som gillar att skapa sina egna historier om sig själva - en sorts självförhärligandets sköna konst - är att det ALLTID finns saker som inte stämmer. Saker och ting som är just förskönade eller som inte är med på plan längre. Bortsopade helt enkelt. Sällan avslöjas detta. I vems intresse skulle det avslöjas? Negativa konsekvenser uteblir. Business as usual.
Johodå - pucken ligger där i målet! Vem som gjorde målet? Det sägs vara självmål.
Foto och copyright: Sören Colbing
Foto och copyright: Sören Colbing